tenshi

Många drömmar den senaste tiden. Tydligen så säger de att det är en stor förändring på gång och att jag är rädd att förlora kontrollen. Det kanske beror på att jag väljer den tolkning som passar in, men det stämmer. Jag är rädd att förlora kontrollen and changes will come. Inatt så drömde jag om gamla vänner. Det känns som att det var en livstid sedan vi sågs, men i själva verket var det bara ett år. Jag saknar dem och det blir inte bättre av att veta att det är mitt eget fel att jag inte hör av dem längre. Om man skulle försöka att inte vara så jävla lättstött och stolt kanske?

Idag är sista svarsdag - om lite mer än en vecka vet jag var i Sverige jag hamnar till hösten. Kan landbyte räknas som en stor förändring?

Men innan dess ska jag hinna med lite pride, lite jojo, lite turistande med systeryster och förhoppningsvis massa tid med världens bästa svenska maffia.

Är det inte lite konstigt att det första blogginlägget som jag skriver efter allt som hänt den senaste tiden kommer handla om osäkerhet? Jag menar, efter att ha varit olyckligt kär i samma människa i ett helt jävla år och sedan faktiskt slipper vara olyckligt kär och istället kan koncentrera sig på att bara vara... kär. Det borde, rimligtvis, i de flesta universum tecknas som en bra och positiv sak. En sådan där sak som får en att ta sig fram med hoppsasteg var man än ska, brista ut i oprovocerad sång tillsammans med fåglar, rådjur och kaniner för att inte tala om att man hela tiden ska ha en bunt fjärilar i magen och ett fånigt leende. Men, det är inte alltid så. Det är osäkerhet och rädsla också - varför ser man aldrig det porträtteras i några Disneyfilmer? Jag är helt övertygad om att ifall vi hade fått följa Törnrosa och de andra flickorna en stund efter bröllopet och därmed även fått se lite av de jobbigare sidorna i ett förhållande så hade iallafall jag varit bättre rustad att hantera livet.

Så vad ska jag göra med all den där dumma osäkerheten som ibland poppar upp som reklam för nätpoker och blinkar frenetiskt i mitt medvetande? Jag har ingen mental popup-blockerare, tyvärr. Hur ska jag göra för att banka in i mitt eget huvud att det faktiskt kan vara så att hon tycker om mig för mig och att jag inte bara är något slags tidsfördriv i väntan på bättre. Det är ju inte ens som att jag är ett väldigt bra tidsfördriv, jag bor på Irland ffs, hur mycket kul kan man egentligen ha med ett avstånd på 1480 km? Varför klarar jag inte av att hålla bort alla negativa tankar och faktiskt njuta av att livet är jävligt bra just nu? Ska det vara så jävla svårt?!

Komigen! Jag bor på världens bästa ö i ett hus tillsammans med människor som jag verkligen tycker om. Jag har blivit befordrad och får iochmed det ha roligt även på jobbet plus att jag ser fram emot att få börja plugga igen. Jag är tillsammans med någon som jag på riktigt är kär i och snart ska träffa igen.

Varför behöver jag upprepa det här gång på gång för att oron ska tonas bort så att jag kan somna?

But it's all better now. Lite panikslaget ordbajsande och Jonas Gardell får tillochmed den mest hoppande, nervvrakiga, osäkra ekorre att lugna ner sig och istället känna efter på riktigt med magen. Och där någonstans vet jag vad som är sant.

Hur kommer det sig att det hugger till och gör ont
av en siffra?

Thirty-three - Smashing Pumpkins

Dags för inflyttningsfest nu igen, vilket alltså betyder att jag flyttat ifrån Military Rd och alla fransmän som förpestade stället. Nu bor jag istället tillsammans med Kristina och Maria i ett jättefint hus (utan hål igenom väggar och tak) på Vicar St, lite längre bort från Siemens men närmare till allt annat. We love our new house! (jag och mina tre personligheter, jag kan ju inte prata för de andra flickorna).

"så är jag mest fascinerad över att en flata drar hem en australiensare..."

Varför? För jag vill inte ha killar, inte på det sättet och det gör att jag aldrig kommer släppa in honom, jag kommer inte bli kär. Och om jag inte släpper in honom blir jag inte sårad. Logiken är strålande.

Kom till Luleå och insåg hur fruktansvärt mörkt det är. Hur långt det är mellan lamporna och hur svart det svarta är däremellan. Försökte förstå hur jag stod ut med mörkret och minusgraderna tills jag insåg att man vänjer sig vid allt; man vänjer sig vid ständigt mörker och ständig kyla utanpå såväl som innuti. Och nu har jag vant mig vid ljuset och vill aldrig mer tillbaka.

Det var otroligt svårt att vara där, vilket jag inte förväntade mig. Jag trodde mest att det skulle vara som här, fast med snöknarr under skorna. Men under hösten har jag mer och mer blivit mig själv, eller den jag vill vara. Jag har börjat ta djupare andetag och låtit mer av mig synas. Så kommer jag tillbaka och är helt plötsligt för högljudd, för flatig, för egensinnig, för glad, för envis, för synlig och jag vägrar anpassa mig. Jag vägrar stympa mig själv för att passa in i en form som jag aldrig trivdes med; jag vägrar acceptera att mörker och kyla är så som det ska vara och tro inte att du förtjänar något bättre. Så jag tänker inte återvända dit. Inte förrän jag är säker på att jag kommer klara av att vara jag, vad än de säger, inte förrän jag är säker på att jag aldrig kommer acceptera.

För om man accepterar förändras inget. Om man accepterar har man förlorat.

Rädslan när jag känner igen det; rädsla för jag vet vad som kommer hända. Panik över ingenting, allting. Panik som förstärks av människorna som trängs - värmen, ljudet. Hjärtat slår fortare, något trycker och jag får inte längre luft. Murarna vittrar och alla känslor jag tryckt undan, tårarna som jag vägrat gråta, hotar att ta över.

En vän. En kram. Ett lugn. Räddad. Jag kan återgå till min kontrollerade kyla där känslor är något som mol långt bak, något jag kan ta hand om senare.

Till våren kan jag tina igen.

Här går jag och längtar efter något att distrahera mig med så vaknar jag upp klockan tre av att jag gråter för att mitt öra gör så ont. Öroninflammation alltså, igen. Smärta utanpå gör att smärtan inuti inte känns lika mycket - och feberdimmorna gör ju sitt till. Efter ett besök hos läkare har jag i alla fall fått ny antibiotika att trösta mig med. Jag kommer vara så resistent mot alla sorters antibiotika när jag väl är hemma i strikt reglerade Sverige igen.

Så jag tänker på julfester och dyra kostymer. Träningsupplägg och trasiga routrar. Julklappar och hemresor. Hårfärgning och pepparkakshus.

Om jag ignorerar det tillräckligt länge kanske det går över av sig själv. Övar på att tänka utan att känna någonting, men jag kan inte alltid försvara mig. På morgonen innan mina sköldar är uppe, när jag går hem ensam, precis innan jag ska somna; det är då jag känner att det river, sliter, skrapar och skär. Och varje dag blir det svårare att hålla mig samman.