tenshi

Kom till Luleå och insåg hur fruktansvärt mörkt det är. Hur långt det är mellan lamporna och hur svart det svarta är däremellan. Försökte förstå hur jag stod ut med mörkret och minusgraderna tills jag insåg att man vänjer sig vid allt; man vänjer sig vid ständigt mörker och ständig kyla utanpå såväl som innuti. Och nu har jag vant mig vid ljuset och vill aldrig mer tillbaka.

Det var otroligt svårt att vara där, vilket jag inte förväntade mig. Jag trodde mest att det skulle vara som här, fast med snöknarr under skorna. Men under hösten har jag mer och mer blivit mig själv, eller den jag vill vara. Jag har börjat ta djupare andetag och låtit mer av mig synas. Så kommer jag tillbaka och är helt plötsligt för högljudd, för flatig, för egensinnig, för glad, för envis, för synlig och jag vägrar anpassa mig. Jag vägrar stympa mig själv för att passa in i en form som jag aldrig trivdes med; jag vägrar acceptera att mörker och kyla är så som det ska vara och tro inte att du förtjänar något bättre. Så jag tänker inte återvända dit. Inte förrän jag är säker på att jag kommer klara av att vara jag, vad än de säger, inte förrän jag är säker på att jag aldrig kommer acceptera.

För om man accepterar förändras inget. Om man accepterar har man förlorat.

Rädslan när jag känner igen det; rädsla för jag vet vad som kommer hända. Panik över ingenting, allting. Panik som förstärks av människorna som trängs - värmen, ljudet. Hjärtat slår fortare, något trycker och jag får inte längre luft. Murarna vittrar och alla känslor jag tryckt undan, tårarna som jag vägrat gråta, hotar att ta över.

En vän. En kram. Ett lugn. Räddad. Jag kan återgå till min kontrollerade kyla där känslor är något som mol långt bak, något jag kan ta hand om senare.

Till våren kan jag tina igen.

Här går jag och längtar efter något att distrahera mig med så vaknar jag upp klockan tre av att jag gråter för att mitt öra gör så ont. Öroninflammation alltså, igen. Smärta utanpå gör att smärtan inuti inte känns lika mycket - och feberdimmorna gör ju sitt till. Efter ett besök hos läkare har jag i alla fall fått ny antibiotika att trösta mig med. Jag kommer vara så resistent mot alla sorters antibiotika när jag väl är hemma i strikt reglerade Sverige igen.

Så jag tänker på julfester och dyra kostymer. Träningsupplägg och trasiga routrar. Julklappar och hemresor. Hårfärgning och pepparkakshus.

Om jag ignorerar det tillräckligt länge kanske det går över av sig själv. Övar på att tänka utan att känna någonting, men jag kan inte alltid försvara mig. På morgonen innan mina sköldar är uppe, när jag går hem ensam, precis innan jag ska somna; det är då jag känner att det river, sliter, skrapar och skär. Och varje dag blir det svårare att hålla mig samman.