tenshi

Kom till Luleå och insåg hur fruktansvärt mörkt det är. Hur långt det är mellan lamporna och hur svart det svarta är däremellan. Försökte förstå hur jag stod ut med mörkret och minusgraderna tills jag insåg att man vänjer sig vid allt; man vänjer sig vid ständigt mörker och ständig kyla utanpå såväl som innuti. Och nu har jag vant mig vid ljuset och vill aldrig mer tillbaka.

Det var otroligt svårt att vara där, vilket jag inte förväntade mig. Jag trodde mest att det skulle vara som här, fast med snöknarr under skorna. Men under hösten har jag mer och mer blivit mig själv, eller den jag vill vara. Jag har börjat ta djupare andetag och låtit mer av mig synas. Så kommer jag tillbaka och är helt plötsligt för högljudd, för flatig, för egensinnig, för glad, för envis, för synlig och jag vägrar anpassa mig. Jag vägrar stympa mig själv för att passa in i en form som jag aldrig trivdes med; jag vägrar acceptera att mörker och kyla är så som det ska vara och tro inte att du förtjänar något bättre. Så jag tänker inte återvända dit. Inte förrän jag är säker på att jag kommer klara av att vara jag, vad än de säger, inte förrän jag är säker på att jag aldrig kommer acceptera.

För om man accepterar förändras inget. Om man accepterar har man förlorat.