tenshi

Är det inte lite konstigt att det första blogginlägget som jag skriver efter allt som hänt den senaste tiden kommer handla om osäkerhet? Jag menar, efter att ha varit olyckligt kär i samma människa i ett helt jävla år och sedan faktiskt slipper vara olyckligt kär och istället kan koncentrera sig på att bara vara... kär. Det borde, rimligtvis, i de flesta universum tecknas som en bra och positiv sak. En sådan där sak som får en att ta sig fram med hoppsasteg var man än ska, brista ut i oprovocerad sång tillsammans med fåglar, rådjur och kaniner för att inte tala om att man hela tiden ska ha en bunt fjärilar i magen och ett fånigt leende. Men, det är inte alltid så. Det är osäkerhet och rädsla också - varför ser man aldrig det porträtteras i några Disneyfilmer? Jag är helt övertygad om att ifall vi hade fått följa Törnrosa och de andra flickorna en stund efter bröllopet och därmed även fått se lite av de jobbigare sidorna i ett förhållande så hade iallafall jag varit bättre rustad att hantera livet.

Så vad ska jag göra med all den där dumma osäkerheten som ibland poppar upp som reklam för nätpoker och blinkar frenetiskt i mitt medvetande? Jag har ingen mental popup-blockerare, tyvärr. Hur ska jag göra för att banka in i mitt eget huvud att det faktiskt kan vara så att hon tycker om mig för mig och att jag inte bara är något slags tidsfördriv i väntan på bättre. Det är ju inte ens som att jag är ett väldigt bra tidsfördriv, jag bor på Irland ffs, hur mycket kul kan man egentligen ha med ett avstånd på 1480 km? Varför klarar jag inte av att hålla bort alla negativa tankar och faktiskt njuta av att livet är jävligt bra just nu? Ska det vara så jävla svårt?!

Komigen! Jag bor på världens bästa ö i ett hus tillsammans med människor som jag verkligen tycker om. Jag har blivit befordrad och får iochmed det ha roligt även på jobbet plus att jag ser fram emot att få börja plugga igen. Jag är tillsammans med någon som jag på riktigt är kär i och snart ska träffa igen.

Varför behöver jag upprepa det här gång på gång för att oron ska tonas bort så att jag kan somna?

But it's all better now. Lite panikslaget ordbajsande och Jonas Gardell får tillochmed den mest hoppande, nervvrakiga, osäkra ekorre att lugna ner sig och istället känna efter på riktigt med magen. Och där någonstans vet jag vad som är sant.